Idag har vi varit på dop och huvudpersonen för dagen var finaste systerdotter Agnes Linnea. Ett jättefint dop var det och stolta faddrar är jag och Fredrik! Tack kära syster och Andreas för det fina förtroendet!
Anna sjöng solosång i kyrkan... sagolikt vackert :) Sedan var det fika med doptårtor i världsklass.

Fredagen med den efterlängtade hopptävlingen kom till slut! Amanda var lite pirrig men väldigt förväntansfull. Innan tävlingen skulle hon dock rida sin vanliga lektion och då skulle hon passande ha Hazze som hon sedan skulle tävla med. Men Hazze, som är ett russ, var inte på sitt mest medgörliga humör och på typiskt russmanér lyckades han köra ner huvudet i marken och sedan göra en tvärvändning så Mandis ramlade av... Katastrof... Inga skador men såååå sårad stolthet och nerverna som dittills varit lite spända blev det nu totalt haveri på... Oj oj oj...
Jag började seriöst ifrågasätta om det varit så smart att låta henne anmäla sig till KM på Hazze...
Men min tuffa tjej sitter upp i sadeln igen och avslutar ridlektionen.



Dags för framhoppning. Allt går fint men Hazze fortsätter "bångla" med huvudet. Amanda har dock mer kontroll nu och allt ser faktiskt jättebra ut.
-Har du koll på banan? undrar jag...
-Jaaa! svarar Mandis.
-Kan du omhoppningsbanan?
-Ja, 1,2,3,5,6. svarar Mandis.
Mitt hjärta slår i 180 och jag ber till högre makter att allt ska gå vägen...
In på banan... "Varsågod och rid" ropar Maria, och helt plötsligt är Amanda totalt fokuserad och rider som aldrig förr! Över första, vidare mot andra... det ser ju kontrollerat ut... jag vågar andas igen... just ja, jag filmar också... pulsen går ner till 150... ;)...över tredje... Helt plötsligt är hon felfri runt och redo för omhoppning!
Även den går vägen och hela Mandis lyser som en sol! Vilken revanch!

Sedan är det en lång väntan på prisutdelning. Vi vet inte hur det gått för de andra eftersom vi sköter om Hazze under tiden. Sen är allt klart och deltagarna får ställa sig i turordning från vänster... "Amanda Isaksson..."
Va? Är det sant... Hon tittar skeptiskt på mig och jag puttar ut henne... Sakta sjunker det in... "Jag vann..." mumlar hon, och Maria kommer med den gulbåa rosetten och en Plakett. Hon får gå fram och välja ett pris och lyckan är så total... så där obeskrivbar...och hon mumlar lyckligt: "Den här dagen kommer jag aldrig att glömma"!

Idag fick jag sånt otroligt sug av att ta med mig kameran och ge mig ut i skogen en sväng. Det var underbart! Snacka om att tanka energi! Bara strosa runt och njuta av omgivningen...
















Vackra natur!! Nu är jag laddad för en arbetsdag :)